Feminism och den hemska drömmen

Satt och läste lite kurslitteratur inför tentan imorn. Tänkte att banne mej om jag inte skulle ta mej igenom feminist-boken också. (För de som inte vet är detta en liten, rosa bok med namnet "Feminism" av Lena Gemzöe, och vi har alla på kursen varit lite skeptiska till dess betydelse när vi ska plugga religion...Om inte annat så skrämmer den mej lite. =P) Sagt som gjort, jag satte mej och började ta in den feministiska propagandan. Och visst det var väl inte direkt något nytt. Hur som helst så läste jag delen om moderskap.

Plötsligt kom jag att tänka på den där drömmen jag hade för cirka två-tre år sen. Vet inte om jag har berättat om den för nån. Tänkte väl att det bara skulle skrämma folk. Därför vill jag poängtera nu innan ni läser vidare att jag absolut inte, under vilka omständigheter som helst, skulle ens kunna tänka mej att skaffa barn just nu. I vilket fall så hade jag en dröm. Denna dröm började med att jag blev gravid och fick barn. Problemet var att min kära mor och mormor hade den bestämda uppfattningen att jag var alldeles för ung för att få barn. Det skulle förstöra både min och barnets framtid. Därför bestämde de (och jag höll med om jag inte minns fel) att de skulle uppfostra barnet åt mej tills jag blev vuxen nog att ta hand om det själv.

Sen hoppade det i tiden och jag var helt plötsligt vuxen och skulle få träffa mitt barn. Jag var jättenervös och tog med mej någon som stöd (Rikard om jag inte minns fel..har dock inte så stor betydelse). Men eftersom min dotter (ja det var en tjej) som nu var cirka 7-8 år, aldrig hade träffat mej eller visste ens vem jag var, så bestämdes det att vi skulle ta det lite försiktigt i början, för hennes skull. Jag var alltså inte tillåten att berätta vem jag var, och när jag träffade henne var hon allmänt ointresserad av mej och ville helst bara leka. Den smärtan detta medförde, att vara så nära men ändå så långt borta, är nåt av det grymmaste jag någonsin upplevt. Den mattades en aning när jag vaknade men den följde med mej hela dagen. Jag kan ju inte ens låtsas att jag skulle veta hur något sådant känns, men i den stunden så var det så verkligt. Jag beundrade verkligen min mor efteråt, som kämpade med att släppa mej, sådär som föräldrar gör när barnen kommer i tonåren. Och jag kan fortfarande känna känslan lite svagt när jag tänker tillbaka. Det här är den mest känslosamma och hemskaste dröm jag någonsin haft.

Förlåt att jag bara skriver så deprimerande grejer på den här bloggen =P Men den här veckan har kanske inte varit den bästa. Det kommer bli trevligare saker också, förhoppningsvis. Som en liten uppmuntrande detalj kan ju nämnas att jag just drack en underbar kopp jordgubbste med honung, mums ^_^ Och jag har också upptäckt att en av mina kära bo-bröder har riktigt bra musik smak för det mesta. Känslan av hemtrevnad kommer till mej när man från hans rum hör plinkandet av en akustisk gitarr.