I live on an island, or so I thought.

Jag vet inte varför jag skriver det här här. Jag antar att jag bara tyckte att jag borde skriva nånting och så blev det det här. Just nu sitter jag hemma i Arvika i vårt nyrenoverade datarum. Mina föräldrar har som vissa av er vet en viss förkärlek för att göra om hemma. Ständigt ska det tapetseras om och köpas nya möbler, tavlor och annat. Och visst blir det fint. Men ibland får det lite oanade konsekvenser. Som denna gång.

Jag hade inte riktigt insett det innan, men märkte det väldigt tydligt när jag kom innanför husets dörr. Jag kände att nu var jag hemma. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle se Arvika som mitt hem. Sen blev det som det blev. Min fars förklaring var att det alltid blir rörigt när man ska göra om. Men varför är det isåfall inte rörigt i hans och mammas sovrum eller på mina bröders rum? Jo för att mitt rum egentligen inte är mitt rum, utan ett förvaringsrum, och det vet han. Det är ett rum där jag på miniyta förvarar min grejer, där det finns en säng jag kan sova i. Resten av rummet är fyllt till bredden med alla deras möbler och grejer som inte får plats nån annanstans. Eller snarare som de inte vill ställa nån annanstans, för visst vore det fult och hemskt om folk såg dem, om inte allt matchade och gömdes i minimalistisk stil i Ikea-lådor och garderober. Utom på mitt rum förstås, för där bor ju ingen, där går ingen in. Och det klart att när vi har ett för stort skrivbord någonstans så måste vi köpa ett mindre och ställa det andra på mitt rum. FAST det innebär att vi måste ställa den ena soffan i den andra, så att jag inte längre kan använda min tv om jag inte vill sitta obehagligt i fotänden av min säng.

Det kanske är mitt eget fel som insisterade på att de skulle behålla soffan eftersom jag gärna ville ha den om jag flyttade hemifrån senare. Men i alla fall. Det är inte alla grejer som stör mej. Det är hur min far känner att han först har rätt att gå in på mitt rum, kasta alla mina saker som låg i soffa på min säng, flytta soffan och sedan komma ner till mej och säga till mej att jag ska städa upp efter honom så att jag har någonstans att sova. När han sedan säger till mej att jag ska tänka över hur JAG ska få plats med sakerna på mitt rum, och jag svarar att det inte är mina saker och att det inte var min idé att ställa skrivbordet där och att jag alltså ser det hela som ett problem någon annan skapat och alltså borde lösa, blir han arg. Det är ditt rum, ryter han till, och när vi gör om för att alla ska få det bra här hemma så måste alla hjälpas åt. Du ska ta ansvar för ditt rum. (Intressant också att jag åker härifrån om ca en vecka och alltså inte ens har tid att dra nytta av en nytt, fint datarum.)

I denna stund inser jag det verkligen. Det är inte alls mitt rum längre, det är bara nånstans där jag kan ha mina grejer i lådor och väskor, där jag kan sova ibland. Det är inte mitt rum för jag känner mej inte trygg där. Jag har ingen makt över det och jag får inte vara ifred där heller. Det är inte mitt rum. Alltså är jag hemlös. För lägenheten i Uppsala är definitivt inte min. Sovrummet där är Rikards, inte mitt. Där kan jag inte ha mina saker eller sätta upp några regler. Jag är i någon annans hem där. Och nu är jag det här också. Jag har inget hem. Och jag är så trött på att leva i en väska. Men jag lär få vänta länge på att få någon plats som är min. Det känns svårt.

Det värsta är att mina föräldrar och särskilt mamma verkligen försöker övertyga mej om att det här är mitt hem och att jag borde trivas här. Jag tror att min far på något vis har missuppfattat situationen LITE. Han tar bara förgivet att det är här jag bor. Det gör jag inte.

Edit: Det kan vara intressant att tillägga att jag bara fick skriva början i datarummet innan jag blev utslängd och fick sitta i min säng med den bärbara datorn istället. Kanske bevisar lite av min poäng. Jag får inte plats här.