Sociteten nästa.

Blev ju som sagt bjuden på italiensk afton på Ansgars. Det var pojkarna (vågar jag säga männen?) som stod för matlagningen. Dessa underbara sötnosar hade förberett en hel måltid med förrätt, varmrätt och efterrätt, allt i italiensk anda. Det var i denna stund jag insåg det. Jag har lyckats bli kompis med Uppsalas kristna socitet. Jag klagar inte, det är faktiskt riktigt trevligt. Men visst känner man sej lite malplacerad när man sitter på Eriks rum, som ser ut som en 1800-tals salong, äter kex med italienska oster, smuttar rödvin och lyssnar på italiensk opera. Okej nu överdrev jag kanske lite, jag drack faktiskt inte något rödvin, utan tackade nej och höll mej till min cider. Å andra sidan var allt det andra sant, och de som satt bredvid mej vi bordet diskuterade Kafka...tror det säger allt. Dessutom bjöds det på ett glas (ganska litet) champagne som välkomstdrink. Och rökning av pipa förekom. Adam skulle ha stormtrivts helt enkelt ;)

Blev lite inspirerad av denna insikt och som jag nämnt tidigare har jag ju nyligen köpt en ny dagbok. Kände nu att både den och jag (lite självironi här) var alldeles för fina för att använda en vanlig kulspetspenna i den. Så igår gick jag (tillsammans med Kristin, återkommer till detta) och köpte en riktig reservoarpenna, en sådan där enkel (billig :P) som man doppar i bläcket, allt för den rätta känslans skull. Så nu har jag invigt min dagbok genom att skriva några rader i början. Bland annat står där ( och nu vill jag att ni alla minns detta ifall olyckan är framme ) att ifall jag dör så är det 'endast' Da-Ryun och ingen annan som får läsa, för att sedan avgöra vad som är passade för övrigas ögon/öron. (Jag vet, jag går i mellanstadiet :P) Dessutom önskar jag isåfall att hon skriver till mitt slut i boken, för jag skulle bara lita på henne att göra nåns liv eller död rättvisa.

Usch vad känslosam jag blev nu. Men när nu det är säkerställt så kan vi gå vidare. Slutligen kan jag tillägga att det nu verkar som att jag och Ylva ska stå för middagsbjudningen nästa gång, även om pojkarna (än en gång, männen?) har uttryckt att vi kanske inte behöver bjuda in alla från Ansgars, utan göra det hela på lite mindre skala. Tack mina gossar, för att ni visar oss nåd.