På vägen hem

Idag har varit otroligt eventless. Vår lärare spelade låtar av Rickard Wolff för oss som hon totalöveranalyserade till att handla om judendomens lidande och förintelsen. Okej vissa verkade ju helt rimliga men andra... Jaja hon var rätt söt ändå, även om hennes undervisning var allt annat än scientifically objective.

På vägen hem från teologen började jag dikta lite. Det slutade med att jag när jag kom hem kunde skriva ner en hel sådan där modern dikt som Da-Ryun hatar att skriva. Det kändes rätt skönt att äntligen få vara lite kreativ, efter nästan en hel sommar utan skrivlust. Känner hur det fortfarande riktigt kliar i fingrarna :D.

Nåväl, hade inte tänkt lägga upp den här egentligen, men nu gör jag det ändå. Varning dock, den innehåller religiositet. Ni kan ju kommentera den om ni har lust, hoppas ni förstår vad den handlar om.

På vägen hem:

Känner inte den kyliga vinden.
Ett löv lyfter mot himlen, fjäderlätt.
Känslan. Längtan.
Läran ser inte, känner inte.
En begravning. Unga som gamla (eller inte?)
i svart skrud i blåsten. Är Gud här?
Stor kyrka ger inget skydd. Glädje inför något.
Bön för bönens skull är hjärtskärande.
Tomheten och längtan.
Jesus finns inte i den skäggige mannens ögon.
Falskheten äcklar.
Fortsätter på vägen.
Vacklande går fram, när styrkan sviker. Dras och drar.
Gud finns också i busken med de röda bladen.
Ett cykellås fast på bro,
ser du respekten i detta?
Ett tappert försök att se det som inte blivit självklart.
En sandig kall strumpa på marken.
Men minns också den frysande foten.
En känsla, inget annat.
Oavslutad

Hoppas detta har intresserat er. Ha det bra.