I en liten, liten stuga

Jag skrev idag en text för skolan och tänkte att jag lika gärna kunde publicera den här. Why not liksom. So here it goes:

I en liten, liten stuga…
Jag ska berätta om det mest impulsiva jag gjort i hela mitt liv. Men för att ni ska förstå måste jag börja från början. Det hela började med att jag i nian hade en brinnande lust att lämna min hemstad och mitt tidigare liv bakom mig. Så när jag såg chansen att gå gymnasiet i en större stad 8 mil hemifrån så tog jag den. Till en början pendlade jag, men med tågtider som inte passade med schemat ledde det till timmar av väntetid, tidiga morgonar och långa dagar. Det ledde också till att en hel del läxor som jag skulle ha gjort på tåget aldrig blev gjorda eftersom jag sov istället och att min miniräknare aldrig fungerade eftersom jag använde upp batterierna i min mp3-spelare.

Jag bestämde mig alltså till slut för att flytta hemifrån och veckopendla istället. Först skulle jag bo med två vänner, men de kom inte så bra överens och till slut gick vi skilda vägar. Den ena av dessa flyttade istället in i ett rum i en större lägenhet i ett gammalt skolhus, som hyrdes ut av en flummig och mustaschprydd musiker och hans familj. Varför är detta viktigt? Det ska jag komma till om en liten stund.

Först ska jag säga att jag vid det här laget redan hade hunnit få en hel del vänner i min nya skola, faktiskt fler vänner än jag haft i hela mitt liv. En av mina bästa vänner hette Da-Ryun. Hon var adopterad från Korea och hur smart som helst. Även hon hade flyttat hemifrån, fast från en annan ort i norra Värmland. Och hon hade flera vänner som hade åkt med, men som gick på andra gymnasieskolor i stan. En av hennes vänner hette Jocke och gick en linje för programmering. Han bodde i närheten av sin skola i en etta som var så trång att han fick diska i handfatet i badrummet. En dag kom han och hälsade på Da-Ryun på vår skola, när vi alla satt i vårt grupprum och pluggade till ett prov i historia. Han började prata med oss och trivdes så bra att han kom tillbaka nästa vecka också. Han började också prata med mig på MSN och när han sen blev kär i en tjej i vår klass blev det vårt gemensamma mål att få henne intresserad, med kärleksbrev, dikter och allt vad det innebar. Jag hade träffat Jocke tre eller fyra gånger i grupp och haft två långa samtal med honom på telefon när följande inträffade.

Min vän som bodde hos den mustaschprydde musikern fick höra att han hade en liten stuga på gården som han ville hyra ut. Detta var självklart goda nyheter för mig som fortfarande sökte efter någonstans att bo. Men stugan hade två rum och en hyra på 3000 kronor i månaden som var alldeles för dyr för mig att betala ensam med mitt inackorderingsbidrag på 1400 kronor. Alltså behövde jag hitta någon att bo med, men alla mina vänner hade ju redan lägenheter eller bodde fortfarande hemma. Vad skulle jag göra?

Det var då jag kom att tänka på killen med den trånga ettan. Skulle han kunna tänka sig att flytta till något större? Jag ringde helt enkelt upp honom och frågade, och han sa ja. Efter att ha pratat med musikern och sett på stugan var allt uppgjort. På en vecka hade jag alltså lyckats skriva kontrakt på att bo i en liten stuga med en kille jag knappt kände. Så började då den lyckliga men ack så fattiga tiden i den lilla stugan på Sommarro. Den varade i två hela år och från den tiden har jag med mig minnen för livet.