Vänlig kärlek

Hejsan. Idag tänkte jag prata om kärlek. Inte kärlek som i jag-vill-hångla-med dej-tills-jag-dör-kärlek, eller nåt sånt, utan kärleken till vänner som på nåt sätt blir mer än bara en vän, men ändå inte som en crush, om ni hänger med. Har ni någonsin känt att ni har älskat någon så mycket att ni saknar den personen även när ni sitter bredvid honom (låt oss anta att det är en kille för enkelhetens skull). Att det inte är nog att hålla om honom, att ni vill komma ännu närmre, men att det inte går. Inte så att ni vill kyssa personen, men vill bara komma närmare på ett djupare plan.

När man är kär i nån kan det finnas tillfällen när man är fullständigt lycklig, och man vet att om bara det här tillfället kunde vara för evigt så skulle man vara lycklig för resten av sitt liv. Det enda som skrämmer en är att det ska ta slut. Det är inte den känslan jag pratar om. Istället är det en känsla av att aldrig riktigt bli tillsfreds med situationen, att det alltid fattas något och att det alltid kommer att göra det. Man kommer inte längre utan det är som en stor mur som står emellan ensjälv och vännen, varken man vill det eller inte. Och man känner bara i hela sin kropp att man älskar personen, man fylls upp helt av personen. Man kan inte leva utan honom.

Och det handlar inte heller om att det inte är besvarat. Denna mur är del av den fysiska världen, man kan inte skapa den kontakt man behöver, hur mycket man än älskar varandra så går det inte. Samtidigt så är det så bittersött, för personen gör en lycklig och glad, håller en uppe när man vacklar och ger styrka. Det finns något outtalat där, man älskar varandra. Har ni någonsin känt så för en vän?