Jag känner att jag upprepar mej lite. Men nu har det blivit sådär klump i magen-jobbigt igen. Jag åkte på vägen hem och var redan då kanske inte i det bästa skicket (Anton vet vad jag pratar om). Att sen byta tåg i Karlstad, se alla välbekanta byggnader och skyltar, svischa förbi Skåre och skymta ICA, och sen resten av resan som jag ju känner så väl efter allt pendlande. Allt det fick mej att längta tillbaka så oerhört mycket. Och det är jobbigt med hemlängtan när hemmet man söker inte finns kvar. Eller finns finns det väl, men bara som minne. Och jag hatar den här känslan, jag hatar den. Jag grinade när jag kom hem, och mamma och pappa såg förvånat på. Kunde inte riktigt förklara för dom vad som är fel. Jag bara saknar allt så. Och alla människor (dom flesta får jag se snart).
Och jag är så otroligt feg att jag inte vågar ta tag i situationen och reda ut saker och ting. Jag 'borde' reda ut saker för i längden tror jag att det lönar sej. Men jag vet också att just nu kommer det leda till massor av mer skit. Och jag orkar knappt som det är. (Shit vilken emo-blogg det här har blivit förresten. Jag är förvånad över att ni fortfarande ens läser den :P). Missförstå mej rätt nu, jag är inte direkt suicidal. Det är bara lite jobbigt att motivera sej ibland. Och det finns en enda sak jag verkligen verkligen skulle vilja, nåt som skulle lösa alla problem och göra mej gladare än alla andra, men det kan jag inte få. Därför sitter jag nu här och känner mej frusterad, med hela min situation. För jag vet, jag vet, att det borde vara på ett sätt, men det är det inte. Och när saker är jobbiga tickar tiden så långsamt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
asså jag vet precis vad du menar tjejen. jag känner likadant. saknar en massa shiet och bara önskar man kunde spola tillbaka en del dagar. och nu är jag så typiskt dum i huvudet att jag blivit helt attached till ica och jobbarkompisarna där att jag inte vill flytta härifrån. fy fan.
Sara: Samma här. IB var den bästa tiden i mitt liv och jag tänker och saknar det varje dag. Man önskar så innerligt att det ska bli som förr så att man nästan spricker. Jag hatar att älska! Men man kan inte sluta att bli fäst vid saker, eller hur? Så man får försöka skydda dem så man har dem kvar, länge. Det är därför jag är rädd om dig :) Vi ses snart! kram
Olle: Flytta! Jag vet att du vill. Du vill väl inte stanna kvar på ICA stjärnhallen i arvika och sluta som personalchef vid 40 års ålder och ha en blå volvo som står parkerad på uppfarten bredvid huset som du bor i nu med din pappa som granne?
"They say, home is where you're heart at, don't know where to start at,/
got loved ones all over, cross oceans and borders./
I mean I love to travel, hate to fly, I want to go, but hate goodbyes" -looptroop
Jag tror inte jag kan göra så mycket, men jag förstår i alla fall hur det känns att inte orka ta tag i saker och ting, att längta efter tider som inte finns längre, även om det är längesen. det var evigheter sen någonting brann, i alla fall här hos mig som winnerbäck mysigt sjunger. Men jag tror det är så man utvecklas som människa, trots att det är skit och jobbigt. Jag vet i alla fall att du klarar det.
Om inte annat har du oss/de andra, människorna. Jag vet inte om de hjälper, men de funkar i alla fall som ledstjärnor när det är jobbigt. Go on do your thing, and maybe something similar can replace what you once lost.
*hugs*
Ibland känns det verkligen som att livet bara handlar om att resa runt och samla på sig en massa människor och platser som man sen måste åka ifrån. Man vet ju inte hur bra det kommer bli, men man vet alltid hur bra det har varit.
Jag hämtar i alla fall tröst från att ingen, ingen, ingen (inte ens Asker =P) hinner/orkar göra allt rätt och bra som man vill.
BTW, halvt om halvt på ämnet, hörde jag just Måns Zelmerlöv (eller hur f** man stavar hans efternamn... insåg just att han har samma namn som JC...) som sa att han var total slacker genom hela skolan, rätt genom idol, hade ingen aning om framtiden och skärpte sig först i slutet av Let's Dance. Inte för att det nödvändigtvis betyder att du ska bli popstjärna, men iaf att det är okej att lata sig och misslyckas ibland. ^^
Oj vad långt jag skrev. Haha. Jag ska ringa dig snart, när jag är redo att prata om youknowwho, promise. Men inte just nu. Ta det lugnt! *kram*
Jag tror inte att jag tänker på det sättet. Jag bär med mig i stort sett allt jag behöver. Männskor kan man alltid åka till. Ärsch, jag vet inte vad jag menar. Men ett hem kan man alltid bygga upp på nya ställen. Jag har tre hem just nu. Nästa termin bygger jag nog upp ett till.
OM du vet att du klarar dig ensam så är det inga problem. Det finns människor överallt, förlorar man en finns det en annan runt hörnet. Inte en likadan eller möjligen inte ens en lika bra, men fortfarande en männsika som du kan komma att bry dig om och som bryr sig om dig.
Jag har inte haft hemlängtan på länge... Jag kommer nog inte ihåg hur det känns, men jag vet att det går att känna sig hemma på fler än ett ställe. Det tar lite tid och vilja, men sånt har man oftast mycket av. ^^ Jag och alla andra finns här iaf. Det är bara att ringa.
Olle: Hoppas verkligen att du kom in i Stockholm eller nån annanstans. Bli inte som Peter eller nån!
Håkan: Naaw tack. Jag bryr mej om dej också. Och ja, vi verkar förstå vad jag menar, skönt.
Eva: Det är så skönt att veta att jag har er alla, det har jag verkligen inte glömt, det är ju därför jag står upp. Som du säger kan ni inte göra nåt för det kan ingen. Vilket sucks! Kram
Da-Ryun: Usch jag vill inte resa runt mer. Det vore så skönt att hoppa några år framåt i tiden så att det värsta var över och man kunde settle down. Bara du inte är död så är jag lugn. Men ring snälla. Kram
Madde: Jag kan skapa nya hem, men det är svårt när man vet att allt är tillfällig. Man 'vill' inte bli för attached. Det är som sagt så skönt att ni alla finns där. Tack.
Post a Comment